Men allt var som en dröm i dag, och hon var så glad, att hon skulle velat skrika högt. Hon var så glad åt lifvet och världen. Hon njöt af, att alla fingo äta god mat och att alla sågo så nöjda ut. Men allra lyckligast var hon öfver, att icke behöfva gå och lägga sig klockan åtta. Den tiden var redan inne, men ännu stod solen öfver den taggade bergåsen i väster, och ännu kvittrade löfsångaren från alla trädgårdens buskar och snår.
Eljes blef det så småningom tyst på gården, folket drog sig tillbaka, de äldre och barnen till stugorna, de yngre till dansbanan i skogen, halfvägs mot Tibble, där blinde Jöns från fattiggården skötte fejlan och Peter Fjomp slog takten på en gammal tamburin.
Så dalade dunkelljuset stilla öfver nejden, men natt ville det icke bli, och Elsa smög omkring med glänsande ögon, betagen af den underbara stämningen, lyssnande till taltrastens sång ur djupa skogen. Allt detta var just som en saga, och det omöjligaste blef möjligt i midsommaraftonens trolska dager. Elsa trängde sig in mellan pappa och magistern, som sutto och rökte på gungbrädet under kastanjerna, och hennes blick flög bedjande från den ena till den andra.
— O, den som finge gå till dansbanan i skogen!
Hon utvecklade förgäfves all sin inställsamhet. De gamla gossarna förklarade enstämmigt att de icke ämnade sig till dansbanan. Än mer — de förrådde henne utan barmhärtighet åt farmor, som ofördröjligen förde henne till sängs. Hon somnade tungt från midsommarnattens skönhet; när hon vaknade, stod solen redan högt på himmeln, och fåglarna hade kvittrat i många timmar, och många människoöden hade nått sin fullbordan.
Magistern syntes icke till på hela dagen, gardinerna voro nedrullade för hans fönster, och framåt eftermiddagen kom doktorn från Tibble. Men ingen visste rätt, hur det var fatt.
— Magistern var vid dansbanan i natt — sade pappa till farmor — möjligen har han dansat sig varm och sedan legat i det fuktiga gräset och förkylt sig.
Detta gaf Elsa mycket att tänka på. Magistern hade ju sagt, att han icke skulle gå till dansbanan. Hvarför hade han narrats? Och hvarför hade han, som eljes var så klok och försiktig, lagt sig i så fuktigt gräs, att han blifvit sjuk?
Hela huset var upp- och nedvändt under de följande dagarna, doktorn kom hvar morgon och kväll, alla sågo ängsliga ut, och Elsa förstod, att någonting hemskt måtte vara å färde. Skulle magistern dö? Hon greps af en instinktiv fasa. Döden, som hittills blott varit en skräckbild för hennes inbillning, kom henne plötsligt nära som en hotande verklighet. Om nätterna kunde hon icke sofva af ångest, och om dagarna kunde hon icke hålla sig stilla, utan strök omkring flygeln, där det förfärliga pågick, med ett uttryck i ögonen som en hundvalp, tassande omkring en döende kamrat.
En dag stod mamsell Andersson på trappan med svullna ögon. Pappa kom också ut och tog Elsa vid handen och sade: