— Nu har magistern fått sluta.
Elsa stirrade stelt ut i solskenet och försökte fatta, att magistern nu icke längre fanns till. En människa, hvars röst hon hört och hvars blick hon mött för några få dagar sedan? Allt vetande, som han ägt, var då också dödt, och alla tankar — — — kunde tankar dö?
Farmor sade, att magistern nu var en ängel i himmeln, men det var svårt att föreställa sig. Hans yttre personlighet stod ännu så lefvande för hennes minne, och steget var för stort mellan den jordiska dansbanan och den himmelska saligheten. Elsa visste dessutom, att magistern själf icke trott på själens odödlighet och därför icke kunnat bli präst och icke fått undervisa henne i religionen.
Hennes hufvud var tomt, och hon gick som i dimma, fast solen brände marken under hennes fötter. Hon kände det som om hela hennes varelse endast varit ett bristande omhölje kring en saknad, som ständigt växte. Långa stunder visste hon icke, hvar hon befann sig, sedan såg hon en gångstig under sig och kände svalka, som om hon befunnit sig i skogen. Det föll henne in, att hon kanske skulle kunna andas friare däruppe, där himmeln var så mycket större och blicken kunde följa solens väg mot det ändlösa blå.
Hunnen upp till krönet, stannade hon, och det kändes som om beklämningen gaf vika. Hon kastade sig framstupa på mossan mellan stenarna i Elsebo slott, och gråten kom, strid som en åskby.
Hon grät länge, och när tårarna tröto jämrade hon sig ännu, tills all kraft strömmat ur hennes kropp, och saknaden föll i vanmakt med ett kvidande.
En femtonårig pojke kom vandrande framåt stigen från Tibblehållet, stannade och lyssnade. Hvad var detta för ett ljud? Han visste, att här skulle finnas en räflya uppe på åsen, det hade Nilsson sagt, och han visste det nog, han var Tibbles skickligaste jägare.
Pojken tog mössan af sig och smög fram så försiktigt som en indian på spår, i riktning mot de två stenarna där borta på krönet. Där stannade han och böjde sig fram och såg en flicka, som låg med ansiktet mot jorden och gnydde.
Ett så vackert äfventyr hade han aldrig förr upplefvat, och han blef stående och höll andan ett par sekunder, som om han velat fånga en fågel i bo. Hans kortklippta hår lyste lingult i solen, och hans ögon strålade blå af äfventyrsfröjd och medkänsla.
Plötsligt såg hon upp. Hon hade svart hår och röda stöflar, och hennes ögon voro som Sorgebarns i sagan. Hon blef icke rädd, hon lyfte sig blott på armbågarna, och det flög som elektriska gnistor från hennes mörka pupiller.