— Hvem är du? frågade hon.
— Jag heter Knut Wadman. Men hvem är du?
— Jag heter Elsa Finne.
Han hvisslade till, nu förstod han hvem hon var.
— Hvarför grät du? frågade han sedan, i det han försökte göra sin röst deltagande.
— Magistern är död, svarade hon.
Nu tyckte han redan, att de voro bekanta och uppgaf deltagandet, satte mössan på nacken, hoppade öfver stenen, som skilde dem åt, och ställde sig bredbent vid hennes sida.
— Hvad är det att gråta för! sade han käckt. — Jag skulle vara glad, om alla mina magistrar vore döda. Jag har många, ser du, jag går på gymnasium!
— Är gymnasium i Tibble?
— Nej, då! Gymnasium är i samma stad som landshövdingen, jag är bara hemma under ferierna.