Jag har erfarit allt, hvad jag traktade efter. Min inre erotik har kunnat få ett yttre uttryck. Det är icke af tvång jag lefver som en nunna, det är af egen fri vilja. När jag nu kan se hvar man i ansiktet, så är det icke emedan jag aldrig blifvit frestad. Den dygd, jag kan berömma mig af, är icke en ful kvinnas förödmjukande intyg på, att ingen begärt henne.
Nu tycker jag, att jag med lugn kan låta mitt hår gråna. Nu kan jag med glädje bli gammal. Jag behöfver aldrig känna mig försmådd eller tillbakasatt. Den man, som för mig är vackrast och störst och härligast, den man, som jag tycker, att alla andra kvinnor borde älska, han har klämt mig mot sitt hjärta, han har sett mig in i ögonen och sagt »du», han har sagt mig att jag är vacker och god och duktig, han har kysst mina ögon och smekt min panna. Jag är icke en af de stackars förkastade. Jag behöfver aldrig känna deras afund mot de unga, deras bitterhet mot det manliga släktet.
Jag har varit kvinna. För återstoden af mitt lif kan jag vara människa.
* * * * *
Jag är lycklig. Den man, jag älskat, har icke kastat mig bort. Jag har själf helt lugnt och mildt gjort mig lös ur hans armar.
Vi skola aldrig hata hvarandra.
Han har gifvit mig mer, mycket mer än jag begärde.
Det är en stor, lugn lycka, som fyller mitt bröst. Det är vissheten om, att min person i sig själf icke är frånstötande och obehaglig, trots allt. Den kvinna, som Ivar Mörcke funnit tilldragande, kan lefva på minnet hela sitt återstående lif.
Glädjen öfver hvad han gaf, skall göra mig till en älsklig gammal kvinna, skall lysa som ett inre sken under skrynkliga drag. Den djupa glädjen är helig, och som en helig trollmakt skall den stråla ut ur mitt sinne.
Han fann behag i mig. Mitt kroppsliga omhölje skall hädanefter vara mig heligt. Jag är liksom adlad. Allt lågt och ofint får icke komma mig vid.