Jag har velat skrinlägga min rikedom här. Jag vrider nu om nyckeln för hvad jag samlat. Nu har jag nog.
Det har ända sedan min barndom varit mig en plåga att tänka mig själf ful och obehaglig. Han har med sina smekningar lyft mig upp och ställt mig på samma plan som andra kvinnor. Jag är icke något vidunder längre. Jag har aldrig varit det. De kärliga ord, jag hörde i min ungdom, ha icke varit hån — han har satt sitt insegel på dem, nu äro de alla bekräftade. Han har lyft mig till rang med andra människor. Han har liksom löst mig från min förtrollning.
Nu vill jag drifva med strömmen, lefva och arbeta. Men mitt eget lif är blott en kär bild att slutas i en medaljong; mitt arbete skall bli ett bildergalleri att skänka åt min samtid.
Det har varit en brytningstid denna, en forcerad utvecklingsperiod. Det är som om jag nu först vaknat till tanke och klarhet. Det tycks mig som hade min själ vidgats oerhördt; ensamheten har ett helt annat innehåll än förr, den ro jag känner är mera storslagen än någonsin. Det är som om krafterna i mig vuxit.
Jag slutar nu ett skede af min historia. Resan skall lägga in ett nytt lag i min utveckling. Därför har jag samlat mig, gjort upp min räkning — tvättat min griffeltafla ren, ty den var fullskrifven.
V.
Sällan har jag lämnat Tibble med så föga glädje. Jag visste, att jag skulle få en tid af oro och små besvär, hjärtetomhet och torka. Men jag hade fattat mitt beslut; jag gick att fullgöra en plikt mot mig själf.
I hufvudstaden träffade jag Knut Herman, som berättade, att Ivar Mörcke icke rest på morgonen, som tidningarna uppgifvit, utan skulle resa nästa morgon med snälltåget söderut. Han menade, att Ivar Mörcke och jag nog skulle träffas vid centralstationen, eftersom mitt tåg gick en half timme senare än hans, och damer alltid komma för tidigt till tåg. Jag var glad, att detta möte, (om det skulle äga rum) icke kom på mig som en öfverraskning, men någon glädje kände jag icke. Det enda jag tänkte, var, att jag nu måste resa i min nya klädning. Jag ville icke, att han skulle se mig illa klädd.
Jag packade om i kofferten, gjorde mina förberedelser och sof sedan som ett godt barn hela natten.
Det snöade på morgonen, stora våta flingor. Smutsiga gator, smutsgrå himmel. Jag gaf mig af i mycket god tid. Sedan jag köpt biljett väntade jag i vestibulen bland andra morgontidiga, morgonruskiga resande. Jag stod och såg ut på den öppna platsen; jag skulle väl få se ett eller annat bekant ansikte snart — Knut Hermans eller kanske Ivar Mörckes. Det var mig likgiltigt hvilket. Att råkas på en järnvägsstation, där hvar och en tänker bara på sina koffertar, är endast ett obehag. Jag såg brådskande ansikten, stadsbud och banbetjäning, främmande resgods; och där ute dalade de våta flingorna ideligen öfver modden. Jag stod sysslolös, betraktande de andras brådska. Allt mitt var färdigt, jag hade ingenting att tänka på.