Dörren öppnades, och där kom en herre; ett par brådskande steg och han tvärstannade. Ett blekt, fint ansikte, som jag kände! En reslig gestalt i mjukt pälsverk. Jag hade återigen glömt, hur han såg ut, och öfverraskades nu af, att han såg så bra ut.
Jag var beredd att möta honom, men han icke att möta mig. Han stod, som om han naglats fast, och såg på mig, som om jag varit den mest otroliga uppenbarelse. Han såg på en gång glad och orolig ut. Jag undrar, om han icke hade ett ögonblicks förnimmelse af, att jag ämnade göra honom sällskap.
— Ni — ni här? Men ni skulle ju resa till England?
— Det är just hvad jag gör!
— Det här tåget går söderut?
— Men strax efter går ett annat västerut!
— Då har ni god tid! Och mitt tåg går först. Kom så få vi talas vid några ögonblick.
Han tog min lediga hand och förde mig in i väntsalen, bort till glasdörrarna mot perrongen.
— Så märkvärdigt, att vi två skulle råkas här! upprepade han ett par gånger. Jag tror, han tyckte, det var roligt att se mig.
Vi växlade några af dessa betydelselösa fraser, som höra hemma i väntsalarna. Han sade, att han kände sig just i det rätta reslynnet.