Jag hade ingenting att säga. Jag stod tyst och såg ut genom glasdörrarna med den orörliga blick, som jag så ofta får, när han betraktar mig. Jag tänkte, att han måste finna mig bra dum, men det bekymrade mig icke. Vi stodo helt nära hvarandra. Han kysste mig på kinden utan ett ord, utan att jag kunde ana hvad han ville göra. Han tog det som den naturligaste sak i världen.
— Men är ni tokig!
— Ingen känner oss.
— Alla känna er.
— Jag kan ju säga att ni är min syster!
— Det tror ingen.
— Då säger jag, att ni är min tant.
Han såg mig skälmskt in i ansiktet. Detta lugn, som vore han i sin goda rätt i detta tilltag midt för allas näsa, det var så friskt och skrattretande, det var alldeles omöjligt att taga det allvarligt.
— Er tant — ja det låter höra sig.
Dörrarna öppnades.