— Följ mig till min kupé.
Vi skyndade åstad framåt, tåget och han fann sin kupé, där han placerade sin resfilt. Så kom han åter ned på perrongen.
— Stå nära dörren, så får jag kanske vara ensam i kupén!
Det var i alla fall en egendomlig slump, att jag skulle vara den enda, som sade honom farväl där nere.
— Nu en gång midt på munnen, och så går jag in i kupén för att få min plats vid fönstret; det är hela min ärelystnad för tillfället.
Brådskan ökades, tåget skulle strax gå.
— Ingen känner oss — — —
— Det kan man icke veta!
— Och dessutom — nu skola vi ju skiljas! Seså!
Han stod redan med handen på handtaget, tror jag. Jag vet icke hur det gick till. Jag vet bara, att det var en snabb och vänskaplig kyss, som om jag fått den af en kvinnlig bekant — en vacker ung flicka. Vi voro så glada och fria, hela världen låg öppen för oss. Kyssen var alldeles i sin ordning. Jag var i mitt gladaste, lugnaste solskenshumör, och mina ögon skrattade mot hans.