— Seså! Nu ha vi vanärat oss för tid och evighet! sade han muntert.
— Jaha.
— Och jag skall säga er något, ifall ni icke redan vet det — vi stodo alldeles intill hvarandra och min hand låg hårdt i hans — Man betalar sin hustru tre hundra kronor i månaden för hennes kärlek, och det anses riktigt. Eller man betalar andra kvinnor, och det anses också riktigt. Det enda som icke tillätes, är att man icke betalar. Det är den fria kärleken. Kom ihåg det!
Han talade hastigt, med en blandning af smärta, harm och ironi.
— Det vet jag.
Han måste springa upp i kupén.
Jag gick efter en tidning åt honom och kom tillbaka, strålande lycklig öfver att ha kunnat vara honom till den ringaste lilla nytta.
— Den skall bli min sköld, sade han med en sidoblick på en handelsresande, som tagit platsen midt emot honom i kupén.
Vi voro tysta ett ögonblick.
— Om jag icke redan i början blir enleverad af någon italiensk markisinna, så skrifver jag, sade han.