Men nu!
Jag känner en riktig ångest, när jag tänker på att gå ut på gatan bland dessa förskräckliga hästar, af hvilka jag väl en vacker dag skall kastas omkull. Det är ohyggligt att ständigt gå med den föreställningen för ögonen. Det är icke muntert att vara fattig, närsynt och illa klädd.
Och så är mitt lif ödsligt. Jag är så trött ibland, så trött af att alltid nödgas gå ensam, alltid vara kylig och lugn eller kylig och stel, alltid tvungen som i en rustning af kall metall. Rustningen skyddar, men den är tung, och den kyler genom märg och ben.
Ah, att kunna känna tilltro till en människa! Åh, att vara afhållen, att äga främsta rummet i en människas hjärta. De vanligaste, de tarfligaste, de minst snillrika kvinnor ha kunnat uppnå detta — men icke jag! När jag varit dödstrött, har det aldrig funnits en axel, som jag kunnat luta mig mot i fullt förtroende. Jag har aldrig fått visa mig vek, som jag är.
Jag hade tänkt skrifva resebref att sända hem till någon tidning; det hade alltid gifvit en smula inkomst. Men jag har beslutat mig för att icke försöka direkt slå mynt af hvad jag ser.
Om jag skrefve resebref härifrån, skulle jag komma att förråda min okunnighet, min hjärnas förfärliga tomhet. Jag bör tvärtom vara tyst, dölja mig och i all stillhet söka kapa åt mig den smula vetande, som det kan bli mig möjligt att nå. Det är som om min okunnighet och min dumhet rent af skulle trycka mig till jorden, när jag icke är i Tibble. Där, i fänadens sanna hemvist, är jag skyddad mot själfkännedomens styng, men där förfäas jag själf.
Dock, icke allenast där, förefaller det mig — — åh, jag blir ju mera tom för hvar dag som går — — —
Denna pröfningstid i helt nya förhållanden skall icke bli förspilld, jag börjar känna det nu. En del af min känslosamhet, min trängtan till lycka skall kanske värka bort därunder, och det vore alltid en vinst för den, som icke har rätt att fordra lifvets solsken.
Jag kände mig alldeles som urhålkad i går, alldeles öde invärtes. Hufvud och hjärta lika tomma — ingenting annat än kaos och medvetande om ödsligheten som sväfvade öfver mörkret. Jag tror, att det står någonting dylikt i bibeln. Men här fanns ingen gud, som bjöd »Varde ljus!»
Jag trodde, att världsstaden skulle hjälpa mig glömma. Misstag! Intet hjälper mig utom min egen vilja.