I går kväll, när jag skulle lägga mig, var det som om viljan vaknat i mig. Jag hade hela tiden här varit så hopplöst förtviflad, att jag tyckte alla ansträngningar fruktlösa, fann det lilla, som jag genom arbete skulle kunna uppnå, icke värdt att äga. Men i går kväll, då jag var ensam i min kammare, var det som om trotset rest sig igen, likt en krigare, som dukat under, men som icke ger sig utan strider ännu på knä tills lifvet förrunnit.
Det gör detsamma, hvart mina ansträngningar leda, men jag ger mig icke!
Jag tog en grundlig afgnidning och sof en sund, stärkande sömn. Jag vaknade med fast beslut att taga itu med arbetet, lika godt hvartill det båtar. Jag har också arbetat hela dagen utan ett ögonblicks uppehåll. Men nu behöfver jag någon att tala till, att tala uppriktigt till; och jag har ingen annan än mig själf.
Det är icke underligt, att tanken på en så svag, så splittrad och så veklig personlighet kunnat fängsla mig. Det ligger helt enkelt i, att han är den ende, jag träffat, som vågat älska mig. Att jag ser, hur hoplappadt, hur trasigt, hur skrynkligt och urblekt det stackars stycke »kärlek» är, som han räckt mig, hjälper icke: för en kvinnas hjärta är något af det åstundade alltid bättre än intet.
Få se om jag är stolt nog och stark nog att kasta bort smulorna, emedan jag vill äga någonting helt eller ingenting alls. Få se, om jag är helgjuten nog att icke nedlåta mig till kompromisser. Få se, om mitt arbete är stort nog att fylla hela min tillvaro. Få se, om jag har karaktärsadel nog att hellre vandra enslingens raka, ödsliga väg än vika in på slingriga smygvägar, där kreti och pleti ta sin lilla siesta och skvallra om sin medvandrare.
* * * * *
Jag ser de sminkade damerna rundt omkring mig, på teatrar och offentliga platser, och jag erinrar mig Francillons replik: »När jag tänker på, att det finns någonting gemensamt mellan dessa varelser och mig, och att detta någonting är du!»
Nej, nej, nej! Engifte, se där det enda riktiga ögonmärket att sträfva efter. Allt det andra är förbannelse, förbannelse för alla parter. Hvar ny erfarenhet visar mig endast detsamma, hvart starkt intryck pekar endast ditåt.
Jag medgifver, att det bör finnas öfverseende för de förvillelser, som icke gifvit djupare skada åt karaktären, jag medgifver, att äktenskap kunna grundas på misstag; det kan då understundom vara önskligt, att de upplösas; men idealet, önskningsmålet är och blir den ömsesidiga troheten, beslutet att hålla fast vid hvarandra, viljan att älska hvarandra, alltid och i allt; i kärlekens smekningar, i barnen och i det gemensamma arbetet. Två äro starkare än en; två böra de möta ålderdomen, och den skall bli mindre tung; två böra de invänta döden, och den skall bli mindre förfärande.
Den frestelse, jag känner att mottaga en kärlek af annan art, kullkastar icke mitt argument. Det är just känslan af, hur låg, hur fattig, hur tarflig denna kärlek är, trots all sin så kallade poesi, som gör att jag klarare än någonsin ser mång-kärlekens förbannelse — hur leken med trohet och beständighet nöter och utplånar det bästa i en människas moraliska karaktär.