Jag skulle i alla händelser ha viljan att vara trogen, genom att låta känslan afsvalna till en fast vänskap. Men den vårdslöshet, hvarmed han betraktar det hela, kan icke bli utan inverkan på mig. En karaktär sådan som min erfar en smula ringaktning vid åsynen af en karaktär sådan som hans; och där ringaktning finns, blir kärleken antingen låg och sinnlig, eller också förvandlas den till ett slags öfverseende välvilja, som har mycket litet med kärlek att skaffa.
Det är samhället, som gjort oss kvinnor trofasta, jag erkänner det gärna; af naturen äro vi väl icke mera trofasta än männen. Men det förefaller mig, som om troheten skulle vara det eftersträfvansvärda, och i så fall finns intet skäl att låta kvinnan vänja sig af med den. För att uppnå likställighet, vore det nog bättre, om mannen ålade sig själf den trohet, han kräfver af kvinnan.
* * * * *
Det är för underligt, det är riktigt otäckt att tänka på, hur föga det finns af verklig tillgifvenhet och aktning i den känsla jag hyser för honom. Jag känner den eggelse, som man erfar vid ett schackparti, jag känner en hungrig nyfikenhets hela lockelse, när jag frågar: hur känns det att älska och vara älskad? Jag känner äfven mer: en förfinad hunger efter smekningar. Af själfva den gröfre sinnligheten känner jag ingenting alls, åtminstone icke ännu.
Hvarför har jag så länge sökt förgylla honom i mina egna ögon? För att förgylla mitt eget handlingssätt, naturligtvis. För att inbilla mig, att jag ansåg honom förtjäna den kärlek, jag icke kunde låta bli att ge.
Men kommer det någonsin något godt af att ljuga för sitt bättre jag?
Nej. Låt mig se det, som det är, och låt det så komma till hvad det vill. Om jag icke kan känna någon aktning för hans karaktär och ingen tilltro, måste orsaken därtill ligga hos honom. Jag önskar ju ingenting högre än tänka högt om honom. Må han öfvertyga mig om, att han förtjänar det.
Det finns också en annan anledning till mitt själfbedrägeri. Det har funnits stunder, då han visat mig en vinnande själsfinhet, som kommit mig att blygas öfver hvad nedsättande och föraktligt jag skrifvit om honom. Men är det värre att skrifva så än att — mot sin vilja — tvingas af hans egna ord och handlingar att tänka så? Det har dessutom, djupast i mitt sinne, funnits en hemlig baktanke: att jag en gång i fullt förtroende skulle skänka honom mitt hela lifsinnehåll och äfven dessa blad. Jag önskade då, att ingenting, som han kunde finna sårande, här skulle få rum. Men sanningen måste ju fram.
Hå, ingen fruktan! Han skall aldrig gifva sig åt mig så helt, att jag förpliktas till en så oerhörd ärlighet. Han riskerar minsann ingenting, kan alltså aldrig komma att lida för min skull. Allt hvad smärta och olycka, som kan växa upp ur detta, skall falla öfver mig ensam. För hans skull behöfver jag aldrig känna några samvetsskrupler.
Jag är honom ingenting skyldig. Ingenting! Han har ingen rätt att fordra större förtroende, än han själf kan tillvinna sig, och ju mindre han får af mig, dess bättre, ty grannlagenhet gent emot kvinnor hör icke till hans starka sida, hur mycket han än berömmer sig däraf.