Till ingen människa vill jag säga ett förklenande ord om honom, men jag är icke blind för hans svagheter, och jag behöfver hålla mig skadeslös genom att på dessa blad rätt grundligt förtala honom. Ha, ha, ha! Kvinnonatur!
En liten småaktig hämnd för allt hvad jag lidit genom honom.
I min lifstid skall ingen människa läsa dessa anteckningar. De äro mina egna, ingenting annat än surrogat — jag äger icke en människa att älska och att tala med. Och när jag blir död, är allt mig likgiltigt. Hvarken skam eller heder kunna nå mig då.
Det är en obeskriflig lättnad, jag kan känna af att skrifva så här, alldeles ut ur mitt eget hjärta. Hur måtte det då icke vara, att äga en människa att tala till!
Jag nekar icke till, att jag äfven hyst en hemlig tanke: Om den känsla, jag nu brottas med, endast skulle vara en hjärtats missvisning; om det skulle komma en ännu osedd — om det skulle kunna finnas någon för mig, som det fanns en Lewis för George Eliot.
Dårskap! Och om så vore! På elden med allt det förflutna! — det vore då värdelöst för mig. Eller hela mitt lif uppslaget för hans ögon. Hvad vore då allt det lilla, lumpna, mot det enda stora och härliga!
Nej. Jag behöfver vara sann mot mig själf. Och jag vill vara det.
* * * * *
Elsa Finne! Stackars Elsa Finne! Du kan aldrig bli annat än en kvinna. Hur har icke detta tyngt mig ända sedan min barndom! Parian kan aldrig lyfta sig ur sin kast! En halffärdig varelse kan aldrig bli ett helt för sig.
För den, som känner det så, är denna stad ett helvete. Man tvingas att hvarje ögonblick tänka på hvad kön man hör till.