Jag längtar efter mitt arbete. Hvad de fem veckor, jag ännu har framför mig här, synas långa!
Men skulle det då vara omöjligt att arbeta här? Yttre hinder existera ju blott för lättingen. Duktiga arbetare veta alltid att öfvervinna dem.
Jag har plågats af, att I. M. icke skrifvit till mig en enda rad. Hur lugnt och godt skulle det icke kännas, om vi vore vänner.
Men det är icke hans likgiltighet, som gör mig förtviflad. Hvad som tynger mig mest, är känslan af min brist på snille och på kunskaper.
O Gud — hvilken tomhet, tomhet! Med en allt lugnare förtviflan börjar jag tänka på själfmord. Jag är icke olycklig. Men jag är oduglig. En författare utan snille! En kvinna utan en kvinnas kall. Hvad skall jag i världen?
Om jag blott icke vore så rädd för den fysiska smärtan! Om jag hade ett smärtfritt dödande gift. Vetenskapen borde skänka detta åt oss, som ingenting ha att lefva för.
* * * * *
Det är icke möjligt att bli kvitt tanken på honom. Ingenting annat än det strängaste arbete kan göra mig till herre däröfver. Det är starkare än jag. Allt hvad jag sett, allt hvad jag upplefvat, allt hvad penningar kunna skaffa tycks lika maktlöst. Det enda, som intresserar mig, är hvad som i än så ringa mån ställer mig i ett slags förbindelse med honom: platser som han sett, människor, som känna honom, konstverk, som han älskar.
Hur vi återsågo hvarandra.
Jag hade skrifvit till honom, att jag skulle komma, men jag visste ju icke, om brefvet träffat honom.