I den ljumma, instängda höstskymningen satt jag ensam på mitt rum och väntade, våndades, gissade. Hurudant skulle vårt möte bli? Jag satt och virkade så länge jag kunde se. Jag ville i den mekaniska sysselsättningen finna en motvikt mot själsoron; men till sist var jag så hopplöst uttröttad. Hvad tjänade kampen till? Jag var och blef blott en misslyckad, föraktad skribent.
Jag kastade mig på divanen borta vid fönstret och försökte sofva. När jag legat där en stund, knackade det. Han kom. En kall, ovänlig hälsning, en min som tycktes säga: hvad vill du här?
Vi satte oss, och han började tala. Hån. Icke en vänlig min. Ingenting. — Ni skrifver ohöfliga bref. Och så anspelningar på hans triumfer i Italien. — I Firenze — det är där man får nådestöten. Långa svarta satan, hvilka ögon han satte på mig! Han såg hur jag led, han njöt af det. Och han skröt med sin markisinna, med hvad hennes hushållning kostar om året, oberäknadt toaletter och mannens utgifter. Jag vet icke, hur mycket det var, en 60,000 eller 100,000 lire om året.
Och så hån igen. — Och nu känner ni hela min resa. Men om kvinnorna skall jag akta mig att tala, om dem får ni ingenting veta. Små sarkasmer och nålhvassa blickar.
Med ett tag kastar han sig tillbaka i stolen, knäpper händerna fast om sina upplyfta knän, spärrar upp sitt stora, svarta gap och ger till ett skratt så sataniskt skadegladt, som om han plötsligt gripits af vansinne.
Och så skulle han gå. Jag var så trött och så förplågad. Icke ett vänligt ord, icke ett tecken till, att vi någon gång stått hvarandra nära.
— Min syster frågade mig häromdagen, hur många flammor jag hade. Tio, svarade jag. Nej, du har minst aderton! Dubbelt så många som muserna! Hon har kanske rätt i alla fall. Jag tycker själf, det börjar bli för många.
Det var en förfärlig natt som följde. Jag låg som i eld — — — Förskjuten, förkastad med hån och skam. Helt och hållet i hans händer genom min oförsiktighet, prisgifven åt hans godtfinnande, knäckt i mitt arbete, strypt i min ekonomi, bunden i fattigdom, knuffad ned från min sociala ställning och sparkad ut i obemärkthetens mörker.
Jag led af en smärta just vid hjärtat. Jag tyckte, det fanns ingen lindring i annat än att sätta revolverns mynning mot bröstet och trycka af. Jag badade i svett. Jag är så rädd för döden.
Han hade varit så hård, så hjärtlös, så omänsklig. Skulle jag böja mitt hufvud så ödmjukt och dö? Skulle han hålla af mig för denna slafviska undergifvenhet? Nej. Han skulle skämta och skratta åt, att en af hans »flammor» tagit lifvet af sig på grund af obesvarad kärlek. Det skulle bli en välkommen triumf för honom, och det sista som följde med mig från denna härliga värld skulle vara hans förakt.