Var jag då icke en människa i hans ögon? Nej, endast en kvinna — leksaken, odalisken. Och hvad är ett människolif för denna världens store?
Känslan af att dock vara en lefvande varelse med samma förmåga att lida, frukta och kämpa, som han själf, reste sig i uppror. Hade han rätt att plåga och pina mig blott för att till sist trampa mig ner i jorden och gå vidare?
Hur lång skulle den väg vara, som betecknas af nedbrutna kvinnoexistenser? Jag kunde sätta gränsen, jag, om jag hade mod. Jag kunde döda honom. Jag skulle få straff — javäl. Men man kunde också hålla mig räkning för, att jag skaffat undan skadedjuret.
Jag var böjd för att stå risken, om jag blott icke misslyckades. Jag började tänka på, hur det skulle kunna utföras.
Han är rädd för att dö. Han är snabb och stark; att skjuta framifrån skulle vara omöjligt. Jag skulle misslyckas, och hans hat skulle bryta lös — hans föraktande, vredefyllda blick skulle säga: sådan var du! — — — Skammen eller en skymflig död som själfmördare — löjet öfver att ha velat tillgripa en teaterkupp — — nej, om jag bestämde mig för det, så måste det vara med garanti att lyckas.
Enda sättet, men det säkra, var att låta honom se på något eller läsa någonting framme vid bordet och att själf stå bredvid och skjuta honom mellan skuldrorna, med revolvern ända in på rocken. Skottet skulle alltid döfva så mycket, att jag kunde hinna ge honom ett till.
Men skjuta bakifrån? Se honom vända sig om, bitter, hatfull, döende — denna människa, för hvilken jag krupit i stoftet som en hund — — nej det var för vidrigt.
* * * * *
Om morgonen satte jag mig att arbeta innan klockan var sju. Och dagen gick. Men på kvällen bröt lifsledan åter våldsamt fram. Det kändes som skulle jag icke kunna lefva längre.
Dock — först ville jag skrifva till honom; och jag sände ett stadsbud med brefvet. Jag minns icke klart, hvad jag skref, men det var ungefär så här: