»Jag hade hoppats att få säga er farväl, men ni hade icke ett vänligt ord att ge mig. Jag fick nöjas med mindre medkänsla än en döende hund får af sin herre.»
En half timme senare kom han.
— Hur kan ni göra era vänner ondt med att skrifva sådana bref?
Han tvingade mig att äta. Och ändtligen blef han god mot mig, som om jag vore det stora barn jag är; han drog mig till sig och smekte mig och sade, att jag var dum, att jag borde läsa och arbeta, och att han skulle titta till mig, när han hade tid. Och så skrattade han, i det han tryckte mitt hufvud in till sig. Han kunde nog förstå, hur retsamt det måste kännas att vara så där »numrerad».
Och så gick han.
— Ni behöfver stå under kommando! sade han.
Åh, ja, ja, ja!
* * * * *
Han kom på förmiddagen.
Jag våndades. Kunde jag bara få veta, om han vill vara af med mig eller icke.