— Om jag kunde allting lika bra, som det! Och han citerade ett par franska vers om, hur mången morgonrodnad funnit honom i färd med att lossa bandet på en sammetsmask eller korken på en champagnebutelj.
Han stod borta vid fönstret, bände och bråkade, men ståltrådarna voro starka. Jag satt i divanen och såg på honom. Jag afgudar denna starka, resliga och ranka gestalt. Jag såg honom teckna sig som en silhuett mot den ljusa gardinen: den djärfva profilen, det strida håret, som flammade i det döende ljuset. Hvad han var vacker!
Och så kom han som segrare, efter att ha brutit alla hinder. Men champagnen var ljum. Det gjorde ingenting, vi kunde slå seltersvatten i för att få den kall. Och så satte han sig hos mig på divanen. Jag måste åter stryka med mina händer genom hans hår. Jag gjorde det mindre bakvändt, började få vana.
— Mera, mera — nej fortsätt!
Jag önskade ingenting hellre.
Han talade om en dam, som har en underbar makt öfver honom. Hon har visst icke några glänsande egenskaper, är hvarken vacker eller snillrik och hon är så feg, att hon kan begå rena brott af idel feghet.
— Ni är ingen förbrytarenatur — sade han till mig — ni är en gås, en beskedlig gås!
Människokännare!
— Åtminstone har jag en känsla af, att ni vill mig väl.
— Ja, ja.