Han satt och såg på mig med sina underbart vackra, tåriga ögon. Och så sade han plötsligt:
— Du är godheten själf!
Han sade det tyst, liksom för sig själf. Och i det ögonblicket såg han själf god och trofast ut.
Herre Gud, hvarför skall han, med alla sina lyckliga naturgåfvor, vara så falsk och dubbel — så opålitlig och ombytlig!
— Alltid kommer jag till er, när jag är sorgsen. Ni har ju nästan aldrig sett mig glad. Men i Italien — där var jag glad! Där skulle jag vilja lefva och dö.
Så kom han till sitt älsklingstema, sina älskogshistorietter.
— Ja, jag förstår, kom jag att säga en gång, på tal om någonting i hans förhållande till en älskarinna.
— Nej, det förstår ni alldeles icke! Ni står som ett nyfiket barn utanför och ser på allt sådant. Ni har inga anlag åt det hållet!
Han ville ha något att dricka; och jag tog fram vår champagne.
— Men jag kan icke draga upp korken.