Han kom följande dagen, men var trött och nervös. Sedan såg jag honom icke alls på två dagar.
Det var tämligen sent och skymde starkt den kvällen, då han åter uppenbarade sig. Han var trött och förstörd. Där ståndar just nu i bladen en väldig fejd om hans namn.
— Jag har alltför många fiender!
Han berättade, att han föregående kväll varit mycket nedstämd. Han hade fått ett anonymt bref fullt af hotelser och de gröfsta okvädinsord. Han var rar som han alltid är, då han är ledsen. Han böjde sitt ansikte gång på gång öfver mina händer för att dölja tårarna, som ville fram.
— Stryk håret från min panna, sade han.
Jag strök skyggt, en smula tafatt, öfver hans täta, vackra hår.
— Nej, ni skall taga hårdt, sticka fingrarna helt igenom det!
Jag gjorde så.
— Nej, mer, mer! sade han, då jag ville sluta. — Jag har ett oerhördt behof af smekningar — och så berättade han, hur Hillevi, hans lilla dotter, kan komma in i hans rum, knäppa upp hans väst och stryka med sina små händer öfver hans blottade bröst.
Jag kan tänka mig, hur lugnande de måste kännas för hans söndersplittrade väsen dessa energiska smekningar, i hvilka hon lägger all sin kraft, hela sitt älskande lilla hjärtas värme.