— Blygs ni? Då skall jag icke röra er! Hans ansikte mörknade åter.
Hur jag krympte under denna kalla, ovänliga blick! Han flyttade sig långt bort och talade som till en främling. Jag skulle velat kasta mig om hans hals och be om förlåtelse, men blygdes också för det.
Vi gingo ur vägen för hvarandras tankar och samtalet var tvunget.
Men hur det var, kysste han mig ändå till afsked. Och jag — jag måste ha fred: jag slog armarna om hans hals och bad honom stanna några minuter till. Han såg tveksamt god ut, blickade mig i ansiktet och småskrattade.
— Ni är så dum! sade jag. — Ni säger att jag icke kan längta.
— Har ni längtat efter mig?
— Ja, ja, ja! Nej, gå icke — stanna ett par minuter.
— Jag måste gå, men jag kommer igen. — Jaså, ni kan längta så förfärligt? Jag längtar aldrig efter någon människa!
Ja, så måste jag låta honom gå.
* * * * *