Och sedan:
— Jag kommer nog snart igen
* * * * *
Han kom, vänligare och belåtnare än vanligt, tog mig i handen och förde mig bort till divanen, där vi satte oss, och så kysste han mig.
— Man kan se er från andra sidan gatan.
— Det bryr jag mig icke det minsta om!
Han reste sig och rullade ner gardinen.
Där var det gamla igen, att han kan vara så hjärtevinnande vänlig, och att det är så härligt att sluta fred. Vi kysste hvarandra och voro vänner på nytt. Efter allt detta!
Jag satt med blicken sänkt. Han såg in i mitt ansikte, och när jag rodnade, småningom, stigande, medan jag icke helt kunde låta bli att le, då log också han — åt att jag kunde sitta där och rodna. Jag vände mig mot väggen, så att han icke skulle kunna se mitt ansikte.
— Jag blygs.