— Nu är ni i bättre humör. Att en dam har en ny klädning på sig, är alltid ett godt tecken!
Han var i bättre humör. Han satt på mitt skrifbord och jag i skrifstolen, och vi småpratade rätt gladt. Det var något af den gamla vänligheten. Men när han skulle gå, frågade jag:
— När får jag se er igen?
— Försöker ni binda mig med löften, så kommer jag aldrig!
Hur ansiktet blef vredt och ovänligt.
Jag sträckte båda mina händer tillbaka för att visa, hur fri jag ville lämna honom.
— Nej, nej, nej! Jag vill icke binda er!
— Seså, var nu lugn. Jag vet ju, att ni icke vill.
Han reste sig.
— Omfamna mig, så att jag får känna, att ni är en människa!