Jag såg på honom. Den som kunde tyda detta ansikte!
— Det är så dumt, det är så dumt att aldrig kunna vara ärlig. Hvarför kan man icke säga hvarandra farväl?
— Det enda verkliga farväl är det som aldrig säges.
Det var tydligt nog, men ändå:
— Om jag visste! — Åh, jag såg, jag såg in i detta opålitliga ansikte, som om mina ögon kunnat draga fram sanningen därur. — Om jag visste, hvad ni vill — om jag skall gå eller stanna.
— Nu slår jag er!
— Ja, gör det, det är visst det enda som hjälper!
Trots allt måste jag skratta åt mig själf.
* * * * *
Han kom på kvällen. Jag hade min nya, vackra vinterklädning med röda västen på.