Så log hon blott, så sorgset och trofast; och medan hon såg honom in i det upprörda ansiktet, hvars uttryck väntade hennes ja, började hon stryka med alla sina fingrar genom hans hår, om och om igen, genom det tjocka håret ned öfver nacken — som hon alltid brukade, när hon ville göra honom lugn och stilla. Och uttrycket blef vekt.
— Du vill icke?
Hon svarade icke. Det satt henne som tårar i halsgropen. Hur länge, ack hur länge skulle hon kunna köpa sig denna frist. Och hon fortsatte att stryka med sina händer, tyst och stilla, medan hon slöt ögonen, som om hon ville drömma om något långt aflägset.
När han gick, sade han:
— Har du beslutat att alltid intaga samma strängt sedliga ståndpunkt gent emot mig?
Hon skakade blott på hufvudet, alltför vemodig att kunna bruka ord.
— Har du icke fattat ditt beslut än?
Icke heller nu svarade hon med ord; men han förstod henne.
— Tiden rinner, sade han. — Om ett par år äro vi gamla, båda två. Tänk på det.
Hon smekte hans hår och log mot honom, så att han måste glömma detta fula, och så att hon skulle få ännu några lyckliga minuter att lägga till alla andra, innan det kom.