— Tvärtom, svarade jag lågt.
VII.
Hon hade varit ute och gått, var nyss hemkommen; väntade honom, ty hon hade bedt honom komma. Och han kom.
— Låt mig springa in och byta om skor.
Hon gick in och tog på sig sina skor. Han följde efter in i det halfskumma sofrummet. Hon kände sig hvarken skamsen eller rädd för honom. Hon tillhörde honom med alla sina tankar och hela sin längtan, med allt hvad varmt och barnsligt och rent som ännu fanns kvar i hennes sinne. Han gick fram till fönstret och såg ut öfver de glimmande gaslyktorna där nedanför på gatan, så återvändo han till hennes arbetsrum och väntade.
När hon kom ut, blinkande mot ljuset, stod han midt för dörren. Han lade händerna på hennes skuldror och log, och hon var glad öfver att han var där, glad öfver att den nya klädningen var vacker, glad öfver allting. Hon önskade ingenting annat i världen än att se honom där, vänlig och god, gå omkring som om allt i detta hem tillhörde honom. Och därför stod också hon och log, stod och log med sin eftersommarglädje. Så svängde han henne om, så att hon kom med ryggen åt honom, och hon kastade sig tillbaka med nacken mot hans axel, smidig och mjuk, med armarna bakåt kring hans hals.
— Nej, nu gör du mig alldeles tokig! utbrast han.
Hon ställde sig ögonblickligen rätt, hon blef åter rädd för detta grofva, fula, som skulle komma in mellan dem — komma som en frostnatt efter sensommarn och härja allt hvad solen lockat fram.
Åh, den gamla frågan, den skrämmande, efterlängtade — svaret, nej eller ja, lika farligt för den, som endast fruktade ett: att mista. — Mista? Nej, att drifvas bort i mörkret, bort från allt som var sol och ljus och värme och lif — bort i döden.
Hon vågade icke svara, hon ville uppskjuta afgörandet, höra frågan upprepas, sola sig i kvällsskimret innan det gled bort.