— Du vet icke alls hvad du vill! sade han, till hälften förargad och gaf mig ett halfhårdt slag på kinden.
— Blif nu icke ond! Jag lade armarna om hans hals. Han blef så svart i ansiktet, medan han satt och såg på mig. Han såg och såg.
— Tror du att kvinnor äro blygsinta?
— Ja.
— Nej. De äro icke så blygsinta som män!
Han reste sig för att gå och kysste mig lätt till farväl.
— Tack för allt hvad du varit för mig! hviskade jag sorgset.
— Du har ingenting att tacka mig för. Jag har ingenting gett dig.
Han gick mot dörren. Jag blef stående. Skilsmässan sammansnörde mitt hjärta.
— Du vill ha sinnen, men du har inga, ljöd det borta från dörren.
(Sant.)