— Jag tar mitt stryk tillbaka! sade han.
När han ville gå, stod hon åter vid dörren och höll honom kvar med sina smekningar.
— Vill du?
— Ja. Men icke nu.
* * * * *
En dag, när hon gick hemåt, slog skenet från Esplanadens elektriska månar emot henne från en blå frosthimmel, där en och annan ensam stjärna tindrade.
Hon förstod icke, hvad det var, som grep henne. Det var som om hon plötsligt tillfrisknat från en sjukdom genom ett under, eller som om hon blifvit seende efter en lång blindhet. Det var så vackert, allt detta, som hon ville gå bort ifrån, att det var som om andedräkten blef ny, med ny luft och nya lungor. Det blef plats omkring henne. Hon kände sig som en fri människa.
Hvaraf kom det? Hvari låg orsaken till förändringen? Den blef henne klar först nu, men den måste ha funnits förut.
Hennes medvetande började gnugga sig i ögonen och leta efter de dolda grunderna. När skedde genombrottet? Hon hade varit fri och lugn hela dagen, hon hade sofvit längre och tryggare än vanligt.
Hon erinrade sig stämningen på teatern dagen förut. Hon hade sett honom med hustrun i samma loge, leende, konverserande. Frun hade ett alldagligt, vackert ansikte med mycket och ljust hår — »blonda lockar och ögon blå» — alldagligt, alldagligt! Och han en vanlig äkta man. Förtrollningen var bruten — —