* * * * *
Hon kände vämjelse vid deras förhållande, men visste icke, om hon skulle ha kraft att bryta det genom annat än döden. Allt hvad hon ägde af värme, hade samlat sig i känslan för honom. När bandet mellan dem var afklippt, tycktes henne hela världen öde. Där fanns intet, intet som hon vårdade sig om.
Hvarför skulle hon kämpa med nöden om ett lif så uselt och fattigt? När penningarna tagit slut och arbetskraften var förbrukad, ville hon lägga sig till den långa sömnen.
Hon saknade intet, ty hon var endast en kvinna. Och hon fruktade intet, ty hon hade ett medel i sin hand att dö utan för svåra smärtor. Hvilken trygghet i den tanken.
Hon var lugn och ville försöka att arbeta, skrifva någonting sant och ärligt, innan hon gick. Hon ville icke försvinna spårlöst som isblomman på fönstret.
* * * * *
De hade icke gjort något aftal. Hon hade icke bedt honom komma. Men hon var lycklig i medvetandet om, att hon nu icke skulle få vänta förgäfves. Hon hade äpplet att locka det stora barnet med.
Hon dref omkring i staden, tills tiden var inne, då hon kunde hoppas få se honom. Hon såg lykta efter lykta tändas och glänsa fram ur det lätta storstadsdiset, hon såg de mjölkblå solarna i Esplanadens långa perspektiv tändas en efter en. Allt var så underbart vackert, som hon aldrig tyckte sig ha sett det förr. Och hon log i sina stilla tankar. Kom han i kväll, visste hon, att det skulle ske.
Hon gick hem, fylld af sin starka, unga sensommarglädje. Hon kände sig rik och harmonisk. Hon längtade, men utan oro och kval, ty hon visste, att han skulle komma. Om icke i dag, så i morgon och om icke i morgon, så snart.
Hon steg in i sitt lilla hem och tände lamporna, ordnade allt. Hon gick omkring och såg på all denna lugna bekvämlighet, som hon höll af för hans skull.