Och så kom han. Han förde henne fram mot skrifbordet, fram till lampan, de stodo och logo hvarandra in i ögonen, nu visste de båda, att hon var hans. Han drog henne till sig, och hon var icke kall, hon var lycklig och trygg i hans famn.
Och så kom frågan, hviskad in i hennes öra; och så den gamla ångesten. Hon försökte smeka honom lugn och god, men det var förgäfves. Hans ansikte mulnade.
Hon satte sig ett stycke bort i rummet. Han blef stående vid skrifbordet och betraktade henne ogillande.
— Hvarför kysser du mig, när du icke vill kännas vid följderna? kom det, knotande, och hans blick var kall.
— Är det nu jag som — — —
— Nej, nej; låt oss nu icke tala om det.
Han gick och satte sig på andra sidan bordet utan att se på henne. Han teg, och hon teg. Det varade länge.
Hon gnagdes af detta tysta missnöje, hon väntade en straffpredikan. Men denna trumpna tystnad var straff nog. Hon hade endast att vara tålig. Godt eller ondt — det låg allt i hans hand.
Så reste han sig, kom emot henne och räckte fram sin hand.
— Försoning! sade han blott, och med tacksamhet såg hon upp i hans ansikte, som log så barnsligt och godt. Hon lade sin hand i hans, och så var freden sluten.