De talade om likgiltiga ting. Och så skulle han gå. Hon följde honom till dörren. Hon kände ett styng i sitt hjärta, som om hon gjort honom en orätt, undanhållit honom något, som med rätta var hans.
— Gå icke nu! bad hon. Han såg kall och likgiltig ut. Det pinade henne. I den sinnesstämningen kunde hon icke låta honom gå. Hon försökte hålla honom kvar med smekningar.
— Nej, nu är det för sent!
Han gick. Hon kallade honom tillbaka gång på gång. Hon kände hur ångesten trängde sig ut i blicken, då han åter stod vid utgångsdörren, hon sträckte fram händerna, det var som om mörkret gapade därute, och som om det för alltid skulle uppsluka honom, om han nu ginge bort i denna stämning af kall ovänlighet.
— Stanna! Ett ögonblick bara!
Hon kände icke igen sin egen röst. Den var halfkväfd och ändå tydlig.
Han kom hastigt och beslutsamt in och stängde dörren.
— Vill du?
Hon ville icke af fri vilja, tyckte hon, hon ville för att slippa från tortyr. Hon ville därför, att hon icke kunde låta honom gå, och detta var enda medlet att hålla honom kvar.
— Ja, sade hon.