Hon gick mot dörren till sofrummet, men han hejdade henne på tröskeln.
— Låt oss tala som förnuftiga människor. Nu är jag alldeles klar i hufvudet.
— Ja, låt oss vara förståndiga.
Nu var hon också kall. Det skulle ju sluta i alla fall; så kunde det lika gärna bli slut med ens.
— Du är en alltför ärbar kvinna, fortsatte han. — Det skulle harma dig efteråt, att du gett dig.
— Ja. Nu skall jag låta dig gå.
Han såg skarpt på henne och tvekade.
— Men det kan hända, att det dröjer länge, innan vi nästa gång äro på tu man hand.
— Ja.
De växlade ännu några ord. Det var en torr öfverenskommelse, det föreföll henne som ett öde. Hon gick in i sitt sofrum och stängde dörren efter sig.