— Jag skall öfvervinna det, på ett eller annat sätt, efter du önskar det, sade hon. I sitt sinne kastade hon skulden för sin död öfver på honom.
— Det är rätt! sade han. Och så skildes de.
Hon satt kvar på sin plats, sedan han gått. Det hade kommit öfver henne en död, tung förtviflan med en tillsats af skam.
Hon hade icke endast varit ett tomt tidsfördrif för honom, hon hade också i hans tanke varit en lättfärdig kvinna. Och han föraktade henne.
Döden var det enda som kunde rentvå henne. Endast med döden skulle hon kunna bevisa, att hon varit en hederlig kvinna, som blott älskat honom öfver allt.
* * * * *
Två dagar hade gått. Två dagar som varit evigheter af själskval och dödsångest, två dagar som gjort henne till en gammal kvinna. Bara två dagar. Och detta var den tredje.
All ångest för döden var borta. Hon grät icke längre. Hon var lugn. Men det lugnet var ödsligt och ofruktbart.
Minuterna skredo fram så öfvermänskligt tunga.
Tanken på honom, som hon aldrig mer skulle se, var liksom utstruken.