De smögo in i hennes arbetsrum, de satte sig tysta. Nu kände hon, att han skulle gå, nu hade hon ingenting mer att betala med. Nu återstod ingenting annat än att gälda sin skuld till samhället och moralen.
— Hvad i all världen ser du hos mig att älska? frågade han. — Jag är ju rent af ful. Han gick bort och såg sig i spegeln. — Min mun har ett vidrigt uttryck. Har du aldrig lagt märke till det?
— Nej.
— Och du vet, att jag har många järn i elden på en gång.
— Ja, jag vet!
— Du med ditt goda hufvud och dina rena instinkter! Och vid dina år!
Det är ju rena vanvettet!
— Ja.
Hvarje ord, han sade, stack som en knifspets i lefvande fibrer. Och tonen var iskall, som af förakt.
— Det där kan öfvervinnas. Låt bara bli att tänka på mig.
Hon skakade endast sitt hufvud, sorgsen till döden. Han gjorde sig i ordning att gå.