— Du skall icke se så högtidlig ut! sade han. — Du skall taga det som ett nöje. Om ett par veckor är det öfver för oss båda.
Hon svarade icke. Hvad skulle hon säga? Att hennes lifskraft var knäckt.
Att hon lidit sig trött till döden.
Hon skakade sitt hufvud med ett leende af sorg. Och så blef han varm igen eller han ville gå eller hon visste icke hvad. Hon tänkte blott på, att hon icke skulle se honom mer.
Hon stod framför honom i sin mörka klädning, tvekande, orörlig af ångest:
— Jag skall göra allt hvad du vill, blott du lofvar att jag får se dig — bara en minut om dagen!
— Ja, ja! sade han afvisande. Hon kände hans händer hastigt knäppa sig samman med hennes. Han bröt henne ned, nästan kastade henne handlöst på mattan.
Köpa dessa minuter — — köpa dem från hans likgiltighet, med armarna kring hans hals, i sin gränslösa, lidelsefria, dödsdömda hängifvenhet! Och hon log, emedan han tyckte om att se henne le; hon log i denna stulna, brottsliga, hopplösa lycka.
* * * * *
Hon stod stilla på golfvet framför honom. Hon var brydd och osäker. Så vände hon sig skälfvande om och fäste upp sitt hår, som fallit ned.
Så hade det kommit in emellan dem, detta råa, grofva, föraktalstrande, som hon ryggat tillbaka för. Så hade hon gifvit ut sitt sista stackars kopparmynt och stod där tomhändt. Hon visste det. Och nu var det slut.