— Hvad vill du mig då?
— Bara se dig. Om jag sett dig en enda minut, är jag nöjd, är jag glad för en hel dag.
Där låg sol öfver hans ansikte, och stämman var mjuk, som om han talat till ett kärt barn. Han drog henne till sig, och hon lade sitt hufvud mot hans axel. De smögo sig in till hvarandra att smekas och le mot hvarandra, bekymmerslöst, barnsligt tillgifvet — tyckte hon.
Det var tryggheten af hans närhet, tryggheten af att hvila sin vilja i hans. Det var att vara kvinna: älska och ge. Hur kunde hon orka att spela komedien, när hon var så trött. Han fick begära hvad han ville, bestämma hur han ville. Med hela sin natur, med allt hvad hon ägde af vilja och känsla och tanke var hon hans.
Som en lysmask glimmade den lilla lampan inne i sofrummet med blekt sken från höjden; eljes var där skumt.
Hon begärde intet. Hon fruktade. Det var hans närhet, hans åsyn, hans ömhet hon åtrådde, hon skulle kunnat köpa det med sin ära, sitt blod, med allt hvad hon ägde att ge. Skilsmässan var döden, att se honom var att lefva, och hon älskade lifvet.
Hon stod stilla framför honom på mattan, med armarna tryckta intill kroppen, som en slafvinna inför sin herre. Och hon log mot honom med hela sin dödsdömda hängifvenhet.
Han såg på henne liksom undrande.
— Nu vill jag dig ingenting, sade han sakta.
Och i den skumma belysningen sågo de åter på hvarandra som två mörkrädda barn och smögo sig samman till ett långt famntag.