Hon kände den ständigt gnagande smärtan i bröstet, tomheten däri hvart andedrag försvann utan att ge lättnad, det stora, svarta djupet af lifsleda. Där låg öfver rummet en stor, död, tung tystnad; bullret från staden, vagnarnas aflägsna skrammel gjorde den endast dess mer påtaglig.
Nu skulle det börja, detta som hon alltid fruktat, det som hon från första stund vetat måste komma. Det hade redan börjat: det gradvisa, förödmjukande nedsjunkandet till likgiltighet och sedan motvilja. — Hade hon då icke ägt kraft att bryta dessförinnan?
Dörren öppnades. Det var han.
Hon gick emot honom, hon lade sina händer på hans axlar, och hon såg in i dessa ögon, som hon snart skulle ha sett för sista gången. Hon log mot honom, men hennes strupe sammansnördes af allt lefvandes ångest för att dö. Hon höll sig på armslängd från honom och stirrade in i detta ansikte med de skiftande uttrycken, de djärfva dragen med deras grundton af själsadel och nästan kvinnlig vekhet. Älska och dö, älska och dö! Hade detta varit lycka? Hon log. Ja, ty hon skulle ju icke vilja ha det ogjordt; hon skulle icke vilja börja sitt tomma, solskensfattiga lif från början, äfven om hon då kunnat stryka denna smärta därur.
Hon kunde icke tala. Det var ett sådant jubel att se honom, och det var en sådan ångest att dö.
— Hvad är det med dig? Du ser så underlig ut, sade han vekt, med sitt varma leende.
Hon andades djupt innan hon kunde svara:
— Jag blef så glad öfver att se dig. Jag hade längtat, längtat så.
— Längtat? Efter mig? Kan man tänka sig något så dumt.
— Ja, det är dumt. Men jag kan icke annat.