Han drog henne till sig i kraftiga famntag och lidelsefulla kyssar, gladt, friskt, med kropp intill kropp. Hon var lugn, glad och harmonisk igen, på en gång älskande och lidelsefri, just som hon hittills alltid känt sig i hans armar. Hon gjorde intet motstånd, och hon log mot det välkända ansiktet, trygg under detta yrväder af smekningar, som icke talade om kallsinnighet eller fysisk afsmak.
Han grep med sina händer kring hennes hals, som om han ville strypa henne, han slängde henne härs och tvärs, som om hon varit ett viljelöst ting eller en tom klädnad, och hon skrattade friskt och ungt. Främmande för hvarandra — de två!
— Jag har sådan lust att misshandla dig! sade han. Och hon skrattade vid en jämförelse mellan denna hårdhändta kärlek och den förra själstortyren.
* * * * *
Hon längtade sinnessjukt de dagar som följde. Han kom sällan.
Nu hade han ägt henne helt. Hon hade brutit alla gamla fjättrar och gett sig naturen i våld för en half timme. Och så var han nöjd, så hade de intet mer att säga hvarandra, så kunde de skiljas.
Nu var det tid att gå. Men att gå var icke att bli fri; det var att lida en långsam och kvalfull död.
Bättre att dö strax. Bättre att lidandet blefve kort.
* * * * *
Hon satt ensam och skref till honom ett bref, däri hon frågade, om han önskade att hon skulle resa eller att hon skulle stanna kvar.