Jag är en kvinna. Men är jag icke, som författare, också något af en man?
Hvad mer, om jag intet kan vinna af det, män ägna åt ungdom, skönhet och behag? Kan icke min skrumpna, osköna hand ha kraft? Ej skall det synas på mitt arbete, att jag själf är gammal och ful och fattig. Han har kastat mig ned i smutsen utan att jag gjort motstånd, och han räcker mig aldrig en hand för att hjälpa upp mig därur. Hvarför reser jag mig då icke mot honom? Han vill icke veta af mig; hvarför kastar jag då icke bort all pietet för min döda kärlek?
Han ägde intet att ge mig, ty tomhet var hela hans hjärtas rikedom. Hvem säger mig att det snille, han diat sig till, är mera värdt än den karaktär och erfarenhet, jag arbetat mig till, medan jag lifnärt mig med verklighetens torra bröd?
Jag är en ful och fattig och föraktad gammal kvinna, din förkastade älskarinna. Men låt se, om jag icke också är någonting mera. Jag har varit vek; låt se om jag icke nu kan bli hård!
Jag skref, att jag ville offra mig själf hellre än att hata dig, och du kastade bort offret med spott och hån. Som du vill då: tag hatet i stället! Det hat, som sporrar till strid, men som aldrig gör låg.
Jag skref, att jag ville lida allt och kyssa hans hand och glida bort i mörkret, ödmjukt, försvinnande som en skugga — och han hade icke ett ord af medlidande! Den kvinna han smekt, var mindre värd än ett kryp på marken! Icke en skymt af tillgifvenhet eller ens af mänsklig medkänsla fanns kvar efter alla ömhetsbetygelser.
Jag önskar, att jag fått dö utan att minnet af min kärlek måst fläckas af denna bitterhet och leda; jag önskar att jag fått dö som en trogen hund. Men han slog mig alltjämt, slog och sparkade mig alltjämt, slog mig också för det jag ville dö.
Mina tunga, plågade andedrag hade generat dig, därför slog du.
Nu hatar jag dig. Med rätt eller orätt, det bekymrar jag mig icke om. Du slog mig när jag var god och vek. Slå mig också nu! Jag skall icke känna det, ty jag har blifvit hård.
»Fria kärlek», du har förgiftat mitt lif! Kärlek? hvilket namn för slikt! Jag måste dö, ty jag kan icke lefva. Skam och nesa skall häfta vid min död som vid mitt lif, men den skammen skall lyftas upp på en hög schavott öfver mängdens hufvud, och jag skall med sammanbitna tänder ställa mig vid skampålen, ty min smälek skall bli en varning, och min aflifning skall också ge dödsstöten åt din lära, som jag alltid afskytt men icke vågat resa mig mot, därför att du var starkare än jag, därför att du band mig med sensträngar, skurna ur min egen kropp, därför att min fysiska natur, lik en uthungrad våldsverkare, bländade min klarseende tankes ögon och rånade till sig några smulor.