Men din lära hatar jag, hatar jag, hatar! Den har ingenting med kärlek att skaffa. Ingenting!
Jag har känt dig länge, jag har ingen aktning för dig — — och jag älskar dig ännu.
IX.
En liten båt gled fram öfver ett haf utan strand. Fjärranifrån var den blott som ett stoftgrand i det blå, på närmare håll liknade den ett lefvande väsen, som sträfvade stönande framåt, mot vind och ström.
En ensam kvinna gick af och an på däck. Så hade hon irrat allt sedan ångaren lämnade hufvudstaden. Allt sedan morgonen hade hon hört pistongen slå som ett febersjukt hjärta och känt däckets plankor skälfva som en till döds hetsad människas fibrer. Eljes hade hon ingen förnimmelse af yttervärlden.
Hennes ansikte var gammalt, blekgult, vissnadt, ögonen blänkte tomma mot det tomma blå. Hon andades tungt, som om luften vållat henne smärta, utan att skänka någon näring åt hennes blod.
Hela hennes vilja var knuten omkring en föresats: hon ville lefva. Hon ville undkomma frestelsen att dö. Hon ville gömma sig undan världen, gräfva sig ned i arbetet och glömma. Hon klamrade sig som en drunknande människa till arbetet, hon åkallade det i ångest, som en döende åkallar sin Gud. Heliga arbete, mitt lifs starka kärlek, öppna mig din famn och låt mig sjunka till ro vid ditt bröst. Lär mig att lefva, lär mig att glömma, lär mig att se det förflutna som i en dröm. Lös den spännande ångsten inom mig, välsigna mitt sinne med din härliga ro. Älskade arbete, jag viger dig mitt lif, skänk du mitt hjärta fred.
Så bultade hennes pulsar, så sjöng hennes blod, så bad allt som ville lefva inom henne, medan hon gick och gick.
Hon hade stigit ombord med ett så fast beslut att böja sig för lifvets vilja; hon hade längtat till sitt arbete, som hon fordom längtade till sin älskades famn. — Men för hvart skrufslag, som förde henne bort från den luft, han andades, kände hon sin viljas fibrer förlamas, och den iskalla sanningen smög sig öfver henne: att skild från honom kunde hon icke lefva.
Det fanns icke längre någon bitterhet i hennes sinne; där fanns icke heller hvarken skam eller hat; och själfva smärtan hade sargat så länge, att eggen mist sin skärpa. Det var blott så, att all hennes längtan, hela hennes varelse var knuten till en annan; och hon kunde icke bli fri, ty hon ville icke.