Men arbetet, arbetet! Tanken flammade till som en låga, kämpande mot mörkret, och viljans muskler sökte knyta sig på nytt. Hon gick och gick, af och an, det gällde att gå frestelsen trött, det gällde lifvet. Ångaren stäfvade österut, solen steg och dalade mot väster, det led mot afton. Hon gick och gick, så försjunken i sin inre kamp, att hon ingenting såg och ingen trötthet kände, förr än krafterna plötsligt sveko, och hon sjönk i knä på däck. Då var det som om dimmor skingrats framför hennes ögon, och hon förnam yttervärlden.
Hon såg solen som ett rullande eldklot balanserande på den hårfina strimman mellan himmel och haf; och hon kände med en brännande saknad, att lifvet icke lefdes annorstädes än därborta, dit solen gick.
Hon reste sig. Hon ville tänka på arbetet. Hon ville icke se tillbaka.
Hon vände sig om.
Hon såg sin hembygd växa ur hafvet: Tibble stad, kyrkogården vid stranden, hamnens utsträckta armar, som hotade att sluta sig om henne för evigt.
Hon ryste till, tänderna hackade mot hvarandra; så mörkt, så mörkt! Hela hennes lif drog i en blink förbi, allt var mörkt. Hvad hon lidit var blott skuggan af hvad hon brutit, men försoningen var i lidandet.
Hon kunde icke se framåt. Hon vände sig om. Hennes ögon bländades af ljuset, som glindrade rödt i tårarna, medan hon, lik en sömngångerska, med armarna sträckta mot den sjunkande solen, stapplade akteröfver och kastade sig öfverbord.