Han böjde sig framåt, det glittrade i hans ögon, han sträckte fram sin hand och strök den smekande öfver Elsas kind.
— Hvarför gör du så där? Hon ryckte till, och hennes röst darrade som om hon frusit.
— För jag tycker det är synd om dig — han skrattade bredt och visade sina hvita tänder och sin röda gom — och för resten tycker jag om dig.
I samma nu kände Elsa hans läppar skälfva varmt mot sina. Då var det som om hela hennes varelse fått kramp, och hon grep hans arm så hårdt, att han skrek till:
— Aj! Du gör mig illa!
— Låt bli mig då! sade hon, och hennes stenkolsögon gnistrade, och det svarta håret stod stridt omkring hennes läderbruna fysionomi. Så släppte hon sitt tag, vände sig om och sprang utför den motsatta sluttningen.
Knut Wadman stod och stirrade efter det lilla trollet med en förnimmelse af, att äfventyret fått en snöplig afslutning.
* * * * *
Elsa höll mamsell Andersson hårdt i handen, då de sent på kvällen trädde in i stora logen, där magistern stod lik. Det var helt mörkt därinne, väggarna voro täckta med granar och enar, tio talgljus med osande vekar brunno på hvar sin sida om kistan, och hon såg den dödes ansikte mot den hvita kudden, hårdt och gulaktigt som ben med blåaktiga skuggningar och blåbleka läppar. Hon greps af en isande beklämning, denna liflösa människobild föreföll henne helt främmande, här fanns ingenting kvar af den hon känt så väl och hållit så mycket af. Hvar fanns då hans väsen? Hennes blickar flögo rådvilla omkring, irrade bortom de flämtande ljuslågorna in mellan granarnas och enarnas skuggor, som skälfde och huttrade i mörkret. Det hördes också snyftningar och sakta gråt. Husets tjänare tassade i strumplästen en efter en fram till kistan. Det var som ett tåg af vålnader ur mörker i mörker.
Elsa grät icke. Hennes strupe var som sammansnörd af ångest.