Sommaren led, det mörknade mot höst, men Elsa kunde icke glömma. Magisterns själlösa, förvridna drag grimaserade ständigt för hennes inbillning, och hon kände öfverallt en frän doft, som om jorden och dess blommor, lifvet och dess fröjder varit idel förgängelse, förruttnelse innerst inne.
Farmor skakade på hufvudet, då hon betraktade henne. Elsa var i en farlig ålder. Hennes gestalt, som länge varit knuten, hade blifvit smärt och mjuk som en liten bleksjuk kvinnas.
VII.
På hösten förbereddes Elsa af prosten i Tibble till sin första nattvardsgång, men samtidigt fortgick undervisningen i hemmet under farmors ledning. Det var läxläsning, det var bleka döden för all kunskap, historien torkade in till ett schema af årtal, namn och händelser utan bakgrund, naturläran magrade till ett skelett, hvars beniga fakta föllo i sär och endast belamrade minnet.
Farmor började bli gammal. Det kunde hända, att hon slumrade till midt under en lektion. Då gingo Elsas tankar sina egna vägar.
Tre timmar om dagen öfvade hon sig på klaveret i salen, lät fingrarna löpa genom allsköns skalor och sonater, medan ögonen samtidigt frossade från sida till sida i en »rolig bok», som stod uppslagen på notställaren. Farmor, som höll sin dörr öppen för kontrollens skull, fäste sig aldrig vid repertoarens enformighet; för henne var ljudet vittnesbörd nog.
Att läsa hade blifvit Elsas passion, och roliga voro alla böcker, som gåfvo näring åt hennes fantasi: tidningsföljetonger med hårresande skräckscener i öfversättning och franska dussinromaner i original slukade hon med samma intresse. Men i den brokiga samling band, som bildade biblioteket på Ryd, fann hon också mamsell Bremers Teckningar ur hvardagslifvet och Herta eller en själs historia, Tegnérs Samlade skrifter, Shakespeares Dramatiska arbeten i C. A. Hagbergs öfversättning; och långt framåt morgnarna brann lampan på hennes nattduksbord, och vida omkring i inbillningens riken flög hennes unga längtan, speglande sig i alla vatten, där det fanns en himmel på djupet.
Om kärlek drömde hon först och sist: om Romeos och Julias, om Axels och Marias kärlek — en hägring af öfversinnlig salighet i den rena luften öfver en vaknande natur. Det var vår och det var morgon, och känslans bleka brodd, som dittills trefvat i mörker, sköt bäfvande upp ur myllan, i väntan på värme och ljus.
Det unga jaget, som utvecklats i ensamhet till ett medvetet tänkande och kännande väsen, såg sig plötsligt som medelpunkt i en värld full af under och famlade aningsfullt efter ett annat väsen att sluta sig till och förtro sig åt: en jämnårig like eller en äldre vän.
Hon längtade, men hennes längtan hade intet bestämdt mål; var blott en stilla förbidan, att lifvet skulle träda henne till mötes, likt en gammal välvillig trädgårdsmästare, med blommor i sin ena, frukter i sin andra hand. —