Två gånger i veckan fick Stefan, kusken, sätta på sig sitt slitna livré och spänna de gamla vagnshästarna för den gamla kaleschen. Klädd i sina bästa kläder, med bibel och psalmbok och Lindbloms katekes under armen, steg Elsa upp och satte sig på de malätna vagnsdynorna. Hennes hållning var mer än värdig, hon kände sig som en helt viktig personlighet, föremål för allas intresse, sin familjs framtid och hopp. Och stolt som en drottning höll hon sitt intåg i Tibble, där de tunga hjulen dånade så hårdt mot den ojämnt stensatta långa gatan, att alla stadens fruar kommo flygande fram till fönstret för att se hvad som passerade. Det var fröken Elsa Finne från Ryd. Hon smålog hvar gång hon såg dessa ansikten, flattryckta mot rutorna, hon kände det som om de hyllat henne personligen med sin nyfikenhet.
Utanför prästgården hejdade Stefan hästarna med ett elegant ryck och hjälpte fröken ur vagnen. Där inne sutto läskamraterna redan omkring bordet i stora salen, och prosten kom och undervisningen tog vid. Prosten var en enda stor klump af godmodighet och välvilja, men hans svällande mage och dallrande kinder förkunnade köttets evangelium, till trots för den religion han bekände med sin tunga. Därför höll han sig också strängt till texten och inlät sig aldrig på vidlyftigheter i utläggningen. Han var nöjd om läsbarnen snällt lärde sig sina läxor utantill.
Läxorna bestodo mestadels af katekes och bibelspråk, som Elsa redan läst för farmor. Alltså fann hon ofta tillfälle att lysa med sina kunskaper, men eljes tänkte hon mest på annat. Med sin religiösa öfvertygelse var hon redan på förhand så godt som färdig. Allt som talade till känslan och fantasien hade hon tagit fasta på och däraf danat sig en kristendom, som i sina allmänna grunddrag motsvarade hennes religiösa behof och som också, i sin egenskap af känslostämning utan fasta konturer, kunde lämpa sig till bakgrund för prostens enkla dogmatik.
Hon visste, att det fanns människor, som icke trodde på Gud. Pappa hörde nog till dem, han gick aldrig i kyrkan och läste aldrig i bibeln. Med magisterns religion hade det visst också varit klent beställdt, han hade ju berättat, att Gud blifvit afskaffad i Frankrike under revolutionen. Men Gud fanns nog i alla fall. Hvem skulle det väl eljes vara, som tände alla stjärnorna på himlahvalfvet en vinterkväll? Ja, hon visste nog, att stjärnorna skulle föreställa världar, magistern hade en gång förklarat solsystemet, men hon kunde icke fatta det, hon förstod aldrig, hvem som ursprungligen tändt alla dessa kretsande gnistor i det blå. Därför höll hon sig helst till det gamla och föreställde sig Gud som en gammal man, stapplande fram i sin himmel med staf i hand och stödjande sig så hårdt på stafven, att dess brodd ofta trängde genom emaljgolfvet och lämnade efter sig små hål, genom hvilka en och annan glimt af himmelens härlighet strålade ned till jordens mörker. Men att Gud skulle hålla så noga reda på människorna, trodde hon icke. Hon undrade just, om icke farmor i det fallet såge en smula smått på Gud, därför att hon icke kunde fatta Hans storhet — liksom en myra icke kan bilda sig en föreställning om en människa — — —
Om detta och om mycket annat skulle hon gärna velat tala med prosten; men stackars prosten skulle nog bara bli förlägen och hosta och stamma, som han alltid gjorde, när han icke visste, hvad han skulle säga.
Prosten blef dessutom sjuk strax efter jul, så att komministern måste öfvertaga konfirmationsundervisningen.
Han var lång och mager med lingult, slätkammadt hår, blekt helskägg och vattenblå ögon, klar färglös hy och en stämma utan klang. Hans väsen gaf ett obestämdt intryck af halfsläckt eld, och den religion han förkunnade med sin lågmälta röst liksom darrande af inre rörelse, var af helt annan art än prostens högljudda och torra utläggningar öfver dagens läxa. Tron tycktes ha genomträngt pastorns varelse och präglat den med ett hänförelsens allvar, som måste ha funnits hos det gamla testamentets profeter eller hos de heliga martyrer, som beseglat sin bekännelse med sitt blod. Väl kunde han tolka lagens bud med skrämmande allvar, men han underlät aldrig att efteråt låta evangelium lysa; och visserligen målade han fördömelsen och fördömelsens ort med heta färger; men han kunde också framställa saligheten så, att det växte vingar på åhörarnas själar. Allt detta gjorde starkt intryck på Elsas fantasi. Hela hans personlighet verkade eggande, och hvad hon hörde berättas om hans enskilda lif, bidrog i sin mån till att befästa hans makt öfver hennes inbillning. Han var son till en förfallen skoflickare, som dött på fattighuset, och en illa beryktad kvinna i Tibble. Genom fattigdom och förödmjukelser hade han kämpat sig fram. När han för fem år sedan kallades till komminister i sin födelsestad, lefde hans mor ännu, och ehuru han som en god son sökte upprätta den fallna, fortsatte hon sitt lastbara lefverne, tills hon en morgon fanns död, synbarligen under rusets inflytande, i ett dike utanför södertull. Själf vigde han några dagar senare hennes stoft åt den eviga hvilan och vände sig därvid till barmhärtighetens Gud med en brinnande bön om frälsning för hennes själ.
Genom förödmjukelser och lidanden hade hans väg gått fram! Han var också förenad i ett barnlöst och olyckligt äktenskap med en kvinna, som icke var honom värdig, en sjuklig och nervös kinkblåsa af retligt lynne. Hur måste han icke ha lidit däraf! Det dämpade och melankoliska i hans väsen stammade nog djupast från denna sorgens källa. Där fanns ju knappast någon ljuspunkt i hans yttre lefnadsomständigheter. Hans hustru delade visst icke ens hans tro! I alla händelser syntes hon aldrig i kyrkan, då han predikade. Få människor kände henne för öfrigt, ty hon var inbunden och umgicks så godt som med ingen; men i hela församlingens ögon var pastor Tibell en beklagansvärd man.
Elsa fattades snart af en svärmisk beundran för sin religionslärare. Hennes förnuft och känsla gaf sig ödmjukt i hans väsens våld. Den tomhet, magistern lämnat efter sig i hennes själ, fylldes nu af en ännu härligare människobild; han blef för hennes inbillning ett förkroppsligande af kristendomens innersta väsen, af den godhetens och barmhärtighetens religion han förkunnade. Hur ljuft att vid hans hand föras fram till altaret för att anamma det sakrament, som skulle bekräfta hennes upptagande i den kristna församlingen. Hur ljuft att nu, som vuxen kvinna, af honom vigas till Kristi brud.
Allt eftersom det led framåt tidpunkten för den högtidliga akten, blef hennes känslolif mer och mer exalteradt. Hon lefde under ett andligt högtryck, som kom hennes ögon att skina med en underbar glans, och mer än en gång hände det, att religionslärarens blick, liksom bländad däraf, vek åt sidan med ett förläget uttryck; ty pastor Tibell var en erfaren och samvetsgrann Herrans tjänare, och det var icke första gången han hos en kvinnlig konfirmand iakttagit denna blickens illumination, som visserligen först och främst vittnade om himmelsk hänförelse, men som utan tvifvel ofta hade en jordisk bottensats. Han visste ju, att den yttre människa, hvarmed Skaparen i sin nåd beklädt hans själ, icke var frånstötande, snarare sympativäckande och intressant. Han var icke alldeles okänslig för de tecken därpå, som han glimtvis uppsnappade — ty en präst är icke mer än en människa; men att dröja inför dem, att själfbehagligt spegla sig i dem, var honom icke tillåtet.