— God morgon, Ophelia!
— Nej, tack — sade hon och räckte honom sin hand — jag är ingen Ophelia och ämnar hvarken bli vansinnig eller dränka mig, fast jag måste resa.
— Men litet tomt känns det i alla fall — här? Han smålog själfbehagligt och lade handen på sitt bröst.
— Ännu har jag åtminstone ingenting märkt.
De gingo sida vid sida inåt skogen, och han började tala om det käraste han visste. Hans tragiska hjälteröst skälfde af förtrytelse, då han citerade en morgontidning, som kallsinnigt omnämnt hans senaste roll.
— Kan man tänka sig något mera oförskämdt! »Herr Bruun hade icke fått det rätta greppet på sin roll.» En sådan murfvel vill lära mig att spela! Kan man tänka sig något mera åsneaktigt!
— Nej, sade Elsa. Men hon tänkte, att det visst var ännu mera åsneaktigt att fästa så stor vikt vid en slik bagatell. Harmen hade börjat koka inom henne. Det var alldeles som om han kommit för att få jämra sig, icke för att säga henne farväl. Och det var han, som stämt henne sig till mötes! Nu ångrade hon, att hon kommit. Hans bref var ju en oförsynthet. Det låg ringaktning däri. Och hvad betydde väl hans uppförande gent emot henne under hela vinterns lopp? Ringaktning, själfförgudning! Han hade behandlat henne som ett barn — och hon hade låtit det ske, därför att hon i början hade varit bländad af glansen kring hans namn. Nu kände hon honom, och nu visste hon, att hon själf var lika mycket värd som han. Han var ett positiv, som gaf ljud åt andras tankar och känslor, hon var en människa, som tänkte och kände själf.
Hon rätade upp sin unga, smärta gestalt och kastade hufvudet tillbaka. Gråten satt henne i halsen, men harmen tog öfverhand. Hon greps af ett vildsint begär att häda och hämnas på detta afgudabeläte, som hon dyrkat i fåvitsko.
— Jag tror aldrig, att jag råkat en människa så lik Narkissos som ni! sade hon plötsligt i det hon stannade midt på vägen.
— Hvad menar ni, lilla slarfva? frågade han, till hälften förbluffad, till hälften road. — Det heter för resten Narcissus!