— Nej, förlåt! Han var ju från Beotien, där de råaste och dummaste grekerna bodde. Det var han, som var så kär i sig själf och som alltid låg och speglade sig. Också för er är hela världen bara en källa, i hvilken ni ser er egen bild.
Didrik Bruun fattade ännu icke, att hon menade allvar. Hon talade utan häftighet, men hennes röst darrade på ett misstänkt sätt — här måste visst vara gråt i faggorna! Och det föll honom in, att han just nu lämpligen skulle kunna skänka henne det där minnet för lifvet, kyssen, som hon förmodligen väntade.
Alltså böjde han sig, småleende fram mot henne och utsträckte sin hand för att lägga den kring hennes lif; men hon vek tillbaka och brände honom från sig med blicken.
— Låt bli det där! sade hon. — Jag har ett ord att säga er. Det är därför jag kommit hit. Jag ville säga, innan jag reser, att jag aldrig varit så godtrogen, som ni inbillat er — fast jag ändå blygs — blygs öfver mig själf — därför att — jag tillåtit er — behandla mig så — som ni gjort — —
Didrik Bruun förstod ingenting och visste hvarken hvad han skulle säga eller taga sig till. Han stammade, som om han icke lärt sin roll:
— Men — lilla slarfva — hvad — —?
— Jag tyckte, jag kunde icke resa utan att säga er det. Jag har aldrig — — — Ni är ingen konstnär — en papegoja är ni — som aldrig tänkt en tanke i sitt lif — —
Didrik Bruun stod blek af vrede, med högdragen min och händerna korslagda öfver bröstet — som i Othello. Han fann ingenting att säga, men hans minspel uttryckte ett oerhördt förakt.
— Adjö, lilla vän! replikerade han ändtligen, lyfte vårdslöst på hatten och gick.
Elsa vände sig bort och brast i gråt. Hon blygdes för sig själf.