Medan hon tänkte så, hade döden redan stigit öfver tröskeln.
— Elsa! ropades det uppe från backen. — Elsa! Elsa! det lät som ett nödrop. Där var fara på färde, löjtnanten hade fått ett nytt anfall — —
— Jag lämnade honom bara ett ögonblick — jämrade sig mamsell Andersson — men när jag kom igen, rann blodet ur mun och näsa — och brännvinsflaskan låg tom bredvid honom — han hade druckit — och det var, kantänka, som att slå gift i ett öppet brännsår — för hela hans inre är ju bara en blodig massa — — — Hennes nåd har skickat Stefan efter doktorn, men han hinner aldrig hit.
När Elsa kom in i rummet, möttes hon af en förpestad stank. Vid sängen satt farmor, med sin sons hand i sin. Hans ögon voro redan till hälften brustna. En half timme senare var han död.
Tre dagar därefter sänktes hans stoft i familjegrafven på Tibble kyrkogård. Pastor Tibell förrättade jordfästningen och bad en gripande bön för hans själ. Han tryckte sedan med varmt deltagande den faderlösas hand och sade henne några enkla tröstens ord. Han lofvade också att komma till Ryd, om hon behöfde någon att tala med, att anförtro sig till under den närmaste tiden.
Elsa åkte hem med farmor. Det svarta floret glänste vått framför hennes ögon. Hon grät icke öfver faderns död; den sorgen hade hon redan gråtit ut, den hade så länge varit för handen. Hon grät öfver, att allt var så mörkt, så ensamt och ödsligt och tomt omkring henne.
Pastor Tibells vänlighet hade gjort henne godt, ty hennes hjärta längtade efter deltagande. Han var så god, han var sig så lik, utom att han visst blifvit ännu magrare, sedan hon såg honom sist. Han hade också blifvit änkling förra julen. —
Han kom ofta till Ryd under sommarens lopp, och Elsa fann nöje i hans besök. De medförde alltid någon omväxling i hennes lifs outhärdlighet. I början kom han som själasörjare med tröstens ord på sina läppar, och Elsa böjde sitt hufvud inför Guds tjänare, med hjärtat varmt af tacksamhet. Han talade så vackert, och allt hvad han sade ingaf en sådan trygghet. Det var godt att sluta ögonen och få en fast hållpunkt för sitt själslifs alla fladdrande stämningar. Småningom återvann han hela sin forna makt öfver hennes själ, blef åter hvad han varit, medan han förberedde henne till den första nattvardsgången, och ännu mera; ty när hon nu jämförde honom med de män, hon sedan träffat, växte Johannes Tibell till en riddare utan fruktan och tadel, en korsriddare med andans flammande svärd i kamp mot mörkrets härar. Så blef han till sist för hennes hungriga inbillning den hjälte, hon drömt om att tillhöra.
Han talade aldrig om sig själf; men någon gång kunde det undfalla honom ett ord, som gaf Elsa inblick i hans lifs ödslighet. Han hade lidit mycket af sin hädangångna hustrus retlighet och brist på förstående. Elsa förstod honom, ömmade för hans ensamhet och drömde om att hela hans hjärtas sår.
På hösten friade han fromt och högtidligt, som det anstod en andans man, en kväll då Elsa följt honom ett stycke på vägen till Tibble öfver åsen. Ingalunda föll det honom in att försöka vinna henne med öfverrumpling, nej, han framställde blott sitt förslag med en röst, som darrade af undertryckt känsla, och bad henne rannsaka sitt hjärta! Hon var mycket ung, själf var han mer än dubbelt så gammal som hon — ehuru han Gudi lof ännu var stark till kropp och själ — —