De skildes med ett handslag högst uppe på krönet, och hon satte sig på en sten i sina ungdomsdrömmars slott, Elsebo, som för länge sedan sjunkit i grus. Alla hennes tankar gingo nu blott ut på att rädda några spillror af skönhet åt sitt hvardagslif.
Väl visste hon, att det, hon kände för Johannes Tibell, icke var, hvad hon drömt om att känna för den man, den hjälte hon helst velat tillhöra; men aktning och tillgifvenhet var väl också en grund att bygga sin lyckas stuga på?
Farmor var gammal, kunde icke lefva länge, gården var pantsatt för skuld. Hvar skulle hon sedan få ett hem?
Han var den ende, som kunde befria henne från det närvarandes dödande enformighet och från det framtidsperspektiv af långa tomma år, som på sista tiden ofta hägrat hotande för hennes medvetande.
Tanken på ensamheten skrämde henne. För att undgå den var hon villig att betala hvad pris som helst. Och i detta nya fanns åtminstone någon möjlighet till trefnad, men i det gamla fanns ingen. Det nya var också en omväxling, någonting obekant, som just därför rymde en förhoppning om någon smula värme. Det var vidare det af ödet bestämda, ty hon skulle dock en gång komma att tillhöra en man, så visst som hon var kvinna och kände som en kvinna, Hvarför då icke först som sist Johannes Tibell?
Hennes beslut var redan fattadt, och redan hade hennes fantasi börjat omspinna befriaren med ett idealiserande ljus, lånadt från hvad hon visste eller trodde sig veta om hans fattiga lif, hans kamp, hans tro, hans olyckliga äktenskap, hans hjärtas godhet. Hon kunde skänka honom lyckans välsignelse, hon kunde bli för honom allt hvad den andra, som nu var borta, aldrig kunnat bli.
Det var blodets längtan, som vaknat och såg verkligheten i soluppgångens glans.
Hennes fantasi flög vidare i den inslagna riktningen, alla gamla drömmar började forma sig efter verkligheten och återspegla dess drag. Där var drömmen att se en man vid sina fötter, lyssna till hans lidelsefulla ord, känna hans heta andedräkt, värmas af hans väsens värme och ha rätt att bli varm utan att behöfva blygas efteråt. — Där var drömmen om frihet, om ett eget hem, hvars härskarinna hon skulle bli, och som hon fick inrätta efter sin egen smak — med en lugn vrå att läsa i, att utvecklas i under väntan på, hvad lifvet ytterligare kunde ha i beredskap åt henne; ty hon föreställde sig ingalunda, att lifvet skulle vara slut i och med äktenskapet, tvärtom, därmed skulle det kanske först börja? —
Två dagar senare kom pastor Tibell högtidligen åkande till Ryd, klädd i hög hatt och kaftanett, för att officiellt anhålla om Elsas hand. Farmor, som blifvit förberedd, gjorde inga svårigheter; hon var glad, att innan hon slöt sina ögon, få lägga sin sondotters hand i en hederlig och god mans. Förlofningen borde väl hemlighållas tills sorgeåret var tilländagånget, men pastorn skulle alltid vara välkommen till Ryd.
Elsa, som väntat i sitt eget rum, hämtades af sin trolofvade in att mottaga den gamlas välsignelse; men dessförinnan utbredde Johannes Tibell sina armar, drog henne in i sin famn och tryckte den första kyssen på hennes unga läppar.