Det svindlade och gnistrade för hennes ögon. Hon hade trädt honom till mötes i en stämning af högtid och allvar för att ge honom sitt löfte — och så kom detta brännande insegel och väckte ond blod inom henne, ingaf henne en obestämd, oförklarlig vedervilja. Hon ryckte sig lös och sköt honom framför sig; och innan hon själf trädde in för att mottaga farmors välsignelse, torkade hon sig hårdt om munnen med en näsduk bakom sin trolofvades rygg.

— Gud välsigne er! sade farmor, i det hon utsträckte sina darrande händer öfver deras hufvud. — Glömmen aldrig, att äktenskaplig lycka endast kan vinnas genom själfviskhetens ömsesidiga förkväfvande. Egoismen är en karg och kall jordmån, som inga blommor bär. Att förgäta sig själf i sin kärlek, är lifvets högsta konst och enda lycka.

Ett så långt tal hade Elsa aldrig förr hört farmor hålla. Den gamla var djupt rörd, och hennes röst skälfde, som om hon tänkt tillbaka öfver sitt eget lif.

Ju närmare det led mot bröllopet, dess allvarligare blef Elsa till sinnes, och ofta kom det öfver henne en underlig beklämning, när hon tänkte på det obekanta, som förestod. Närhelst hon mindes den första kyssen, föreföll den henne som ett ondt varsel, och närhelst detta samma åter uppenbarade sig i hennes trolofvades smekningar, skyggade hon. En gång ville hon bryta förlofningen. Hon hade fattat sitt beslut efter en hårdnackad inre kamp, ty inom henne brottades två starka makter, en som lockade, en som skrämde. Hon hade icke sofvit en blund på natten, och framåt morgonen satte hon sig att skrifva:

— — — Jag håller af dig, men kärlek har jag aldrig känt, blott drömt om i min ungdoms första vår. Det häftiga du ibland bjudit mig i dina smekningar har skrämt mig kall som is. Tag renheten ur en kvinnas hjärta och hon skall ej kunna handla ädelt och skönt, hjärtats renhet är för kvinnan hvad kronan är för bruden, den skönaste prydnad och tillika den oumbärligaste. Ett rent hjärta kan icke fördraga någonting som sårar blygsamheten, och sätter du ringaste värde på min tillgifvenhet, så tag varligt på mina känslor, ty den som lockar mig att glömma renhetens bud, förlorar min aktning och i samma stund hvarje solgrand af min känsla. Men bäst är det nog också för dig att vi bryta, ty du kan säkert icke heller fortsätta att älska den som är så skygg och på samma gång så stolt och trotsig, att hon kan säga: »tyst!» till sitt hjärta och bli blindt åtlydd. Emellertid — afgörandet ligger i dina händer, ty min heder står i pant för mitt ord, och om jag än begått ett misstag, ett oförlåtligt, skall jag veta att bära följderna, för så vidt du icke själf löser mig från mitt löfte. — —

Johannes Tibell kom själf med svaret på detta bref, och svaret var lugnt, värdigt. Han tviflade icke på, att icke hennes skygghet skulle försvinna, efter det hon väl blifvit hans äkta maka. För att lugna henne under den väntans tid, som ännu återstod, dämpade han själfmant häftigheten i sina smekningar och förde henne blideligen med ömma broderskyssar fram mot altaret.

XI.

Mellan raderna i fru Elsas almanackor från de närmast följande åren stå många märkliga hieroglyfer, som vid första påseende förefalla obegripliga. Tydda hvar för sig ge de blott intryck af torra anteckningar till minnes: om väder och vind, om stämningen i hennes hem, om hennes makes och hennes eget lynne, om krämpor och ekonomiska bekymmer, personliga konflikter och förödmjukelser — om alla de små trivialiteter, af hvilka ett människoöde består; men sedda i sammanhang punktera de ytterlinjerna af hennes hvardagslif och lämna också mången intim inblick i hennes äktenskapliga förhållanden.

Hon gick till altaret med högburet hufvud och ögonen tindrande af beslutsamhet, med bleka kinder och heta läppar och hjärtat skälfvande af förväntan; och då Johannes Tibell efter bröllopsmiddagen med fumliga händer slet kronan från hennes hjässa och slöjan från hennes ansikte, då stängde hans unga brud instinktlikt sina ögon och gaf sig hans vilja i våld. Själf var hon hvarken kallblodig eller sipp, och eröfrarlynnet i mannens lidelse skrämde henne icke; i drömmen hade hon för länge sedan gjort sig förtrolig därmed, och i drömmen var lidelsen skön. Men i verkligheten kom det tillbaka, det grofva och otyglade, som redan bränt henne i hans första kyss, det kom tillbaka med härskarelater, pockande, våldskräktande och än mera oförfinadt. Det fanns ingen själ i hans åtrå, ingen förfining i dess yttringar, ingen harmoni, ingen idealitet, intet af det, som smeker en kvinnas hjärta och värmer hennes sinnen, ingenting af det som adlar och lyfter. Hans lidelse blef förnedrande i sin brist på värdighet, den blef hvad han själf kallade »utslag af det lägre i vår natur»; men därmed stämplade han sig själf som slaf under sina sämsta instinkter, stjälande mot bättre vetande.

Mot allt detta reagerade Elsas natur. Men dessa år rymde en oändlighet af stämningar, tankar, känslor skiftande mellan det mörkaste mörka och det ljusaste ljusa, mellan värme och köld, mellan godt och ondt — mellan alla de motsatser som kämpa i en kvinnas nerver och blod, och det fanns tider, då hon icke endast fann lust i smekningar, hvilkas tygellöshet i början ingifvit henne motvilja, utan också fann en förtviflans tillfredsställelse i att som en backant förtrampa och förhåna för sig själf den känslans idealitet, som kved af längtan under ruset. Då lät hon sig föras med i den hvirflande strömmen af alla de äktenskapliga utsväfningar, till hvilka prästen, som kunde ha varit hennes far, lockade henne i kärlekens namn. Kom hon därvid att tänka på äktenskapets allvarliga plikter och följder, reste sig hennes själfviskhet till en hårdnackad protest mot tvånget, som ett barn skulle ålägga henne. Fri ville hon vara, icke en droppe af sitt blod ville hon skänka åt ett barn, icke det minsta grand af lidande ville hon underkasta sig, och intet ansvar ville hon åtaga sig. Fri ville hon vara och lefva i nuet.