I sådana ögonblick fann hon också en utomordentlig själftillfredsställelse i att stegra sin makes åtrå till det yttersta, blåsa upp den till en såpbubbla, i hvilken hon såg sig själf öfvernaturligt stor och med fantastiska drag. Då njöt hon härskarekänslan i att kunna linda sin behärskare omkring fingret. Då jagade och hetsade hon både honom och sig själf med sina stämningar, hon ville erfara allt, som kan röra, vidga eller krympa ett mänskligt hjärta, och hennes fantasi frammanade fantom ur det förgångna eller tillkommande, med hvilka hon skrämde honom och sig själf. Då gräfde hon i hans förflutna med ett bittert begär att utforska dess ömma punkter, och hur han då än sökte spjärna emot, måste han till sist säga henne allt; och då hon förstod, att detta pinade honom, stack hon sin nyfikenhets sond ännu djupare. Då skrämde hon honom också med mystiska antydningar om egna erfarenheter, som uteslutande tillhörde fantasien. Hon hade så småningom lärt sig förstå honom och behärska honom som en virtuos sitt instrument, och hon stämde och skrufvade tills strängarna hotade att brista; då blef hon god, och det kom till försoning med varma smekningar och tårar från ömse håll.
Likväl kunde hon icke i längden uppehålla den stämning af högtryck, hvarmed hon sökte bekämpa lifvets enformighet, och som åren gingo förlorade hon också något af sin makt öfver mannens nerver och blod. Dagarna fingo många och långa timmar af leda, tomhetskänslan växte inom henne som mörkret, när natten är nära, och hon stirrade med förtviflade ögon in i den framtid som väntade henne. Hvardagslifvet i den lilla staden gaf ingen näring åt hennes fantasi, människorna voro smått skurna, deras futtiga glädjeämnen kunde hon icke dela. Hon hade försökt. Hon hade suttit på kafferep och hört skvaller om traktens obetydligheter, hon hade öfvervarit supéer med dans och kortspel och toddy som uppmuntran åt kavaljererna. Det var som en till leda omtuggad läxa; hon kunde det alltsammans utantill.
Hon kände det som om hennes ungdom runnit bort till ingen glädje och till ingen nytta. Och hon frågade sig själf, hvarför hon egentligen lefde?
XII.
Tibble hade fordom varit en liflig handelsstad, medelpunkt för en blomstrande spannmåls- och timmerexport. Den tiden byggdes hamnen, som nu var lik ett hungrigt gapande svalg, dit blott en ångbåt, en liten munsbit, kom en gång i veckan. Nu lågo alltså kajerna öde, och de tomma spannmålsbodarna liknade penninglösa bankruttörer, hvilkas yttre började förfalla; blott en sädesria höll sig ännu uppe.
Några stenkast uppåt land presenterade sig staden med bofälliga, storvulna trähus vid en lång gata, som ringlade sig från norr till söder och utvidgade sig på midten till ett torg, där kyrkan stod på ena sidan, närmast berget, och prästgården på andra sidan, närmast hafvet. Hela Tibble tycktes glida utför ett sluttande plan. Prästgården var, sedd från torget, ett envånings trähus på hög stenfot, med högt, brutet tegeltak och brutna gaflar, men åt trädgårdssidan hade den två våningar med veranda utanför den nedre och en stor balkong utanför den öfre.
På balkongen satt en kvinna en morgon i september, innan solen ännu hunnit öfver berget bakom staden. Hon var själf lik en morgon i september med höstens svårmod i sin blick. Hennes ansikte var blekt med en grundton af solbränna, som hos barn af varmare land, med skarpt tecknade svarta ögonbryn, böjda som profilen af två sänkta vingar och en mun med veka läppar, som ständigt skiftade uttryck. Hennes gestalt var späd i linjerna, som en ung flickas, och smög sig mjukt efter länstolens svängda ryggstöd.
Hon satt med händerna i sitt sköte och såg ut öfver hafvet, som för hennes inbillning blef till Okeanos, bakom hvilken de gamle drömde sig Hades, himmeln eller helvetet bortom lifvet, bortom det närvarandes tomhet. Ditåt sträckte hennes längtan.
Men i trädgården under sig såg hon sin make tassa omkring i nattrock och tofflor och räkna astrakanerna på de nyplanterade träden. Det var den traditionelle vördig prosten med prostmage och blekfeta kinder och en lång pipa dinglande ned från munnen. Det var en apoplektisk man på femtio år, som slagit sig till ro vid tillvarons dukade bord och tagit rundligen för sig af rätterna, nöjd med sig själf, sin världsåskådning och sina inkomster. Det var köttets evangelium i egen person; det var prosten Johannes Tibell.
Den magre kaplanens smäktande blå ögon hade fått ett uttryck af stint välbefinnande, den fordom blonda helgonglorian hade nästan helt och hållet fallit af, och den darrande lågmälta rösten hade blifvit hård och myndig. Hela människan hade undergått en fullständig förvandling på de sju år, han innehaft Tibble feta gäll, hvartill han enhälligt kallats af församlingen efter gamle prostens död.